Karate-do. Den tomma handens väg
Hittde karatepasset som legat i min skrivbordslåda tillsammans med mitt kalligrafiset. Ser jag inte ut som en lite hårding (menlös) - en 20 årig halvdyster dunboll. Minns att fotografen försökte muntra upp mig, gick sisådär..
Det var ett tag sedan en stämpel blev av i detta pass… 18 år sedan. Vi får se om tiden är mogen för ytterligare ett.
Jag och "avataren" bråkar förstås (en meditationsgrej inom karaten). Född skeptisk, tillsammans med ett överskott av självförakt. Jag försöker visualisera och tömma mitt sinne (särskilt från negativa tankar) trots att jag motarbetar
mig själv… Men Shotokan karatens grundare arbetade också med mental träning (zen) och karaten existerar inte utan denna tomhet som finns för att fyllas med kraften. Kara-te = tom hand. Det känns som jag pratar Starwars och karate-kid
på samma gång, men alla upplever vi hur det är att både förlora och återfå balans i det vardagliga livet. Det är vad karate-do för mig är. En balansgång. Som Ikigai- att-göra-listan med pusselbitarna som gör gott, även om det är slitsamt
ibland att leva.
Namnet "Shotokan" syftar på pinjeträdens vindspel som ska påminna om ljudet av havets vågor. Jag har funnit mitt "happy place" och där finns det också pinjeträd, men det är inte på Okinawa.
Gissa var…
Såklart! 🙄🥹
Benalmádena.