Tvillingmamman

Det här pratar man kanske inte så mycket om. I varjefall inte löst och ledigt i fikarummet på jobbet, i hallen eller på träningen. Troligtvis händer det hellre över en kopp varmt med sina närmaste,  men mest med väggen blir det träff. 

 Alla blir vi sjuka någon gång, alla ska vi dö. Och kanske dör vi snabbare om vi tystar ned det som är svårt att prata om.

Detta är min andra konisering.

Det gick bra. 

Jag pratar om det. Kanske lite för mycket, om det nu är möjligt. Jag pratar om det i fikarummet på jobbet, ledigt och löst som den naturligaste sak i världen, i hallen- på väg och i förbifarten, på träningen. Ja, jag pratar med min familj om det. Förklara sådant som är svårt att förstå själv, för det är väl också därför man pratar? För att göra ting begripliga? Det handlar inte alltid om att lätta på hjärtat eller förklara sig.

Det kan vara obekvämt att prata om något så intimt som ens eget underliv, men mest obekvämt för den som ska lyssna. Hur obekvämt det än kan vara- om än inte för mig, vad har vi att förlora? Det svåra må vara mitt eget problem i detta fall, men det är också problem som många delar. Detta med cellförändringar och hpv-infektion behöver inte betyda cancer, även om denna form som obehandlad kan leda till det. Därför är det extra viktigt att besegra rädslan och våga prata om det som tynger oss. Den inre stressen och ensamheten är lika magiskt förgörande som kärlekens och samhörighetens kraft kan vara välgörande- därav: dela med oss är bland det viktigaste vi kan göra i en värld som är kaos.

Kram