En klok lärare
En klok lärare sa en gång till oss karatekas: att man ska komma till en lektion med inställningen att man inte kan någonting, först då kan man lära sig någonting. - Detta har följt med mig, vid varje gradering i karaten, vid varje prov, eller aktivitet som krävt prestation från min sida. Att komma som ett oskrivet blad innebär att all kritik som gruppen får också är menad till en själv. Lite som att brytas ned och byggas upp på en och samma gång.
Det är viktigt att kunna ta emot och ge kritik. Jag hade i många år svårt för båda. Mest för att ge kritik, man vill inte såra, stöta sig med någon som man tycker om, eller bli missförstådd. Jag hade också svårt att ta emot kritik, då jag var ett glatt men flyktigt barn (och känslig inuti), som lätt kunde tryckas ned och bli nedstämd. Senare i tonåren hade jag som många andra många issues, men hamnade hyfsat oskadd in i vuxenvärlden.
Ofta tror jag det är mycket tack vare karaten och dess filosofi som jag står upprätt idag, samt den kloka läraren som fick mig att inse att allt inte handlar om mig, hur jag ser ut eller vad jag säger. Det är vad jag väljer att göra varje dag som räknas, man får liksom en ny chans varje dag. Det var där och då, som 17-åring, jag etablerade förmågan att ta emot kritik och göra någonting konstruktivt av den. Om det handlade om mognad, rätt tid i livet eller en klok lärare, det är en annan berättelse. Tack för alla dina visdomsord.
Vila i frid
/D