Sommaren falnar men jorden glöder
Sommaren
Skolan är igång. Sommaren falnar och mornarna släpper in kyla i husets öppna fönster. Daggen är svinkall. Kvällarna är tysta. Jag vet att det låter lite deppigt, men det är så det funkar här i Sverige. Semestrarna är över och det dags för riksdagsval snart. Det är uppenbart slut på sommaren.
Några glada nyheter är att jag har börjat med spanskan igen, via spanska
institutet i Stockholm. Den går under terminerna på distans och jag har anmält mig till hösten med start i mitten av september.
Vårens odling har genererat till massvis med gurka, zuccini, tomat, paprika och potatis.
Tjejerna hade en liten, kort redovisning om sitt sommarlov, vilket de hade klarade galant. Det hade fått med sig sina spanska mantónes (flamencoschalar), solfjädrar och lite annat smått som broschyrer från Ronda och tjurfäktningsarenan. De håller också på att fixa i sina rum. Det vill ställa fram alla fina saker de köpte och göra det fint.
Glöden
Ja, glöden, den kommer inifrån. Hur deppigt det än kan låta med falnande sommar (och långt till nästa Spanienresa) har jag hittat små delmål i livet att sikta på. Ibland kan jag nämligen bli svindlande orolig över att bli gammal. Inte för att bli skrynklig och orkeslös, utan för att dö och missa allt jag vill hinna med. När man har mist en närstående tidigt i livet tror jag att det växter till en hjärtslags-räknare och den tickar värst högt ibland.
- Den säger: skynda på! Sitt inte bara där och vänta på att det ska komma!
För det är ju bara jag själv som kan sätta saker i rörelse åt det håll jag vill. Och tillsammans med min familj - kan underverk ske.
För det är ju bara jag själv som kan sätta saker i rörelse åt det håll jag vill. Och tillsammans med min familj - kan underverk ske.
