Tvillingmamman

Snabba resultat är sällan hållbara resultat, så tänker jag ofta när något går emot, tar emot, bär emot.

Jag förlorade en bror när jag var tio, har många gånger varit nära att förlora min mamma som varit svårt sjuk. Pappa som befunnit sig tvärs över Atlanten under den större delen av min barndom, saknar jag, saknar honom än idag. Även om vi idag har en bra relation, han bor i Sverige nu.

Själv har jag haft fåtals drabbningar, men de har väl funnits.

När jag blev utsatt för sexuella trakasserier eller mer magomvändande i den vägen och en svår skilsmässa inte alltför längesedan och en tung vårdnadstvist. Jag drabbades av utomkvedshavandeskap när jag träffade min nuvarande, samt blivit behandlad för grava cellförändringar förra året. Jag hoppas att läget numera är stabilt, vilket alltid är svårt att förutse- angående cellförändringarna vet jag dock inget om förrän i slutet av september eller i början av oktober i år.  

I november fyller jag 36, men jag känner mig mycket äldre än så ibland. Så många liv jag har levt, liv jag har ändrat, så många gånger som jag börjat om på nytt. Flyttat, anpassat mig, anpassat mig till andra och till den vardag som varit. Jag har programmerat om mig för andra så många gånger. Och- lurad, ja, det har jag blivit. Och uttömd. 

Idag är det inte likadant. Bara nästan. Jag väljer vilka jag vill umgås med, vem jag vill vara och för vad jag programmerar mig till. Man kan säga att mina drömmar och idéer får plats idag, men det där "nästan" kan vara svårt nog. Ibland tänker jag att man får se upp. Se upp att man inte glömmer bort vem man är och varför man gjort de val man har gjort. 

Det finns många sätt att förlora sig själv på. För mig är första tendensen att inte lyssna på sin första "inre tanke", intuition, eller magkänsla, på vilket sätt man nu vill förklara det på. Att gå emot sig själv är det värsta man kan göra. Det är som att inte lyssna på sin bästa vän när han/eller hon vill lyfta sitt hjärta. Det heter svek. Och sviker man sig själv är man på god väg att spika sin egen kista, rent av.

Jag har själv gjort det.

I flera års tid.

Nu står jag här. Närmast läkt, i hopp om att lyckas undvika samma gamla misstag. Där man "nöjer" sig, blir en gnällspik, avvecklar sina starkaste sidor och filar bort allt det som är en själv, att ge upp drömmarna. Sedan skylla på någon eller något annat. 

Det finns inga lätta och snabba lösningar som löser

problemen, men det finns alltid olika sätt att förhålla sig till dem. Att börja se problemen som någonting annat kan vara en början.

Om vi ser problem som; en

omväg, möjlighet till utveckling, en paus, tid för eftertanke? Låter bättre i mina öron iallafall. Och genast ser jag det tydligt hur vi istället bör beakta motgångar/problem som chanser till utveckling istället för ett straff. 

Lättare sagt än gjort. Men jag står fortfarande pall, och hoppas göra det ett tag till!

Hasta luego 👋🧡