Tvillingmamman

Jag ligger här i varma tankar, känner för dem som lider av kroniska och ännu värre, dödliga sjukdomar.

Jag är ”lycklig” som bara har feber och halsont.

För det enda man önskar just då, när barnen åker stjärtlapp i snön och man tror man inte orkar stå upp, men kör på så gott det går. (Givetvis, till och med, åker man själv.) Är att bli frisk. 

Vad enkelt livet verkar vara just då, mitt i smärta och svaghet. När man upplever en tillfällig sjukdom som evig fast det bara gått två dagar, uppskattar man hur fantastisk kroppen är med alla dess sinnen. 

Tänk hur mycket man står ut med, tills man inte står ut alls. 

Livet är verkligen fantastiskt och ingenting är värre än vad man gör det till. Ibland orkar man bara inte inte se det och det är ok.

Vilken tur att det kom snö!!