Tvillingmamman

Jag har gått i min egna kyrkogård i natt, plockar runt stenar och ristat dit gamla namn och årtal. På de flesta stenar står mitt eget, stort och mäktigt. Det är en ynnest att få begrava det gamla och kliva ut i det nya. I början ligger man där, som ett spädbarn. Full av ovisshet, men med inbyggda instinkter som blivit sig själva igen. 

Det är farligt att bli för sentimental. En främling sa det till mig en arbetsdag i Västerås för många år sedan nu. Hon tyckte jag skulle akta mig för det, att det var farligt att försköna ett minne och kanske en plats. Jag har gått omkring och tänkt på det där. Delvis håller jag med henne. Det är ytterst lättviktigt att tillskriva andra människor egenskaper som man helst vill se att de har. För min del förskönar jag mitt hjärtas längtan, Spanien, lite väl ofta. Jag är åtminstone medveten om det och att jag gör det för min självbevarelsedrifts skull. Då har jag något att fly till, någonstans att hämta mig, en plats där jag får vara mig själv utan yttre krav på behärskning eller upplevelsen av detta eviga hamsterhjul.

Jag har begravt mycket, men aldrig glömt. Tillbaka till mitt happy place, där livet aldrig somnar. Även om vissa saker gör ont- är det ändå mitt nu och inget annat.

Var hamnar du?