Godhet
Vad är godhet för någonting egentligen? Att man är snäll? Delar med sig? Vända andra kinden till eller liknande? - om man ska hänvisa till religion. Kan godhet vara statisk, att antingen är du god eller så är du det inte? Finns det gråzoner,
eller är det svart eller vitt?
Jag vill tro på gråzoner, att godhet är något som finns i de flesta av oss, men att yttre omständigheter kan ruska om och göra oss bittra och förtvivlade. Samma- eller liknande omständigheter, kan göra andra försiktigare, men också tacksammare
än vad de tidigare varit. Jag anser att möjligheten att förlåta är en del av denna odefinierbara godhet.
Hur skildras godhet? Förutom musik och många andra medier, som film och serier relaterar jag sedan barndomen till författaren Margit Sandemos berättande (RIP).
Alla hennes berättelser har en kärna av denna utopiska godhet som naivt och ja, omöjlig som den är ändå drar mig till sig. Det är ändå just dessa drag som för var dag är något att sträva efter i en så redan omöjlig värld.
Den är dystopisk, efterliknar de flesta negativa framtidsskildringar inom både film och spel. Vad säger det om samhället? Att vi människor har glömt vad som är viktigt? Har vi slutat vakta på vår kärlek till frihet och rätt till att få finnas?
Tänker på Kents "Godhet", har det stigit oss åt huvudet? Tanken var god, men i grund och botten med dolda avsikter- och inte längre lika förlåtande i detta kalla klimat vi har fått, i takt med att den verkliga temperaturen stiger på jorden.
Skolan kräver mer disciplin av eleverna, läste jag i morse, PISA-chefen uttalande. Hm.. eller är det egentligen samhörigheten, en vi-känsla som vi saknar? Något som vi tappade redan under 80-90-talet? Lärarna hinner knappt lära känna
sina elever idag, det blir bara en massa måsten, ingen tid för att arbeta "ideellt" och ordna event utanför lektionstid. Det är viktigt att göra saker tillsammans, annars går mycket förlorat anser jag. Det är ju ett privilegium att få lära sig, att
få en utbildning och att få bli en bildad individ, men utan sammanhang förstår våra unga ingenting. Jag förstår ingenting. Är vi satta i små boxar att bara göra siffror och leva rätt på pappret? Jag trodde vi var förbi sådant, förbi det mekaniska
"levandet". Trodde att gråta blod och skratta socker var det nya, eftersom det sätter spår och ger mening åt tomma vita timmar som skisspapper att fylla i!
Sandemo har alltid en lösning på allt, hon hade inte pratat om disciplin, utan lite mer åt det hållet att det goda övervinner allt. Hur många gånger har inte hennes utopiska kärna ingivit hopp i min mörkaste tonårstid? Dessa berättelser
genomströmmade i varje fall min själ, men också många andra 80-talisters själar. Hon förenklar en svår värld och ger oss läsare chansen att andas ut i en annan. Ett mer möjligt och lätthanterligt drömscenario. Kalla det verklighetsflykt,
men om vi ser hur alltfler, både unga och äldre, lider av psykiska sjukdomar och stress, finns det all anledning att tro på mer än gråzoner. Tänk om det är den ståndpunkten jag själv måste komma fram till? Att ta ställning för
att det goda faktiskt övervinner allt och sudda ut min problematiska diplomati.
Kram från en ledsen vän.